Hälsningar från Bologna, eller: anteckningar från ett hotellrum

IMG_1422

Jodå, jag är fullt medveten om det ironiska att hela det här projektet att blogga hundra dagar i följd föll platt till marken medan jag var på ett av världens största internetevent. Men nu har jag varit hemma en vecka, slickat mina sår, hämtat mig igen och är på nytt ute på kulturkorrespondentuppdrag. Här i Bologna arrangeras nämligen världens största barnboksmässa just nu, och jag är på plats för att hämta in röster och reaktioner när 2014 års mottagare av priset till Astrid Lindgrens minne offentliggörs imorgon.

Fast hittills har jag bara kommit till hotellrummet. Ett otroligt lyhört hotellrum. På planet hit hetsläste jag Donna Tartts The Secret History, men trots att boken var grym så tappade jag koncentrationen med jämna mellanrum. De två ryskorna på sätet framför satt nämligen och kollade på en hockeyfilm som verkade sjukt bra. Efter lite efterforskningar har jag kommit fram till att det var Legend no 17, som har sin upplösning i en rafflande match i Montreal 1972 som Sovjet vinner över Kanada – mot alla odds. Roligt att se den här typen av film, med lite ombytta roller. Ryssarna är gulliga och söta, medan kanadensarna ser ut som grottmänniskor, där till och med polisongerna är skräckinjagande. Visst ser den ganska spännande ut? Och visst kan man dra en och annan nationalistisk och storrysk slutsats kring att en sån här sovjetnostalgisk film släpptes i Ryssland i fjol?

Nu ska jag läsa pressklipp om Astrid Lindgren-priset och sätta i öronpropparna för att stänga ute det pratsamma paret intill. Och hoppas att de som bor ovanpå har dragit klart möblerna över golvet för ikväll…

Redo för SXSW?

I morgon bär det av till SXSW, eller South by Southwest som festivalen heter om man skriver ut hela namnet. En gigantisk festival som är lite som ett Kinder-ägg. Tre festivaler i en: musik, film och interactive (alltså typ internetzgrejor). En enorm uppsjö av seminarier, konserter – och så lite filmvisningar på det. Frågan är ju nu om den här trippel-extra allt-grejen också betyder att det är tre gånger så svårjobbat jämfört med andra festivaler. Eller bara tre gånger så hysteriskt.

Nu ska jag packa väskan, försöka få med alla de olika sladdar och bandare och annan utrustning som jag fick med mig från Radiohuset idag. Weeeee!

För övrigt. Saker jag som control freak inte är helt förtjust över. Att upptäcka att hotellreservationen är felaktig dagen innan jag ska åka till USA (inte mitt fel, utan hotellet och festivalens housing dpt som inte kan kommunicera). Å andra sidan – kanske bättre att inse nu än imorgon på hotellet… har redan ringt och styrt upp allt.

Här är för övrigt en sjukt lång reklamfilm för evenemanget:

Första dagen på nya jobbet

Image

Oj, vad konstigt. Nu började det. Idag var min första dag som kulturkorrespondent. Den inledde jag med en sorts prao-liknande verksamhet. Jag satt med på Ekot för att förstå flödet inom redaktionen, vem som är vem och hur allting fungerar. Märkligast var när telefonväxeln ringde upp mig för att ha mitt veckosamtal med utrikesdesken, som satt vid bordet intill. Jag avböjde och körde samtalet live istället.

Men Praoförlamningen släppte rätt snart. Åker till Austin och festivalen SXSW redan på onsdag, och det var liksom en del att fixa. Utrustning, kontakter med producenter i Radiohuset, svara på mail, göra intervjuförfrågningar, researcha, gå igenom programmet, läsa inbjudningar till filmjunkets. Och så vidare, och så vidare. Det var plötsligt tydligt att det här är på riktigt. Och händer. Nu.