Notering

Austin: dag 1

Image

På bokhandeln Book People försöker man i alla fall indoktrinera kidsen redan från början. Hittade den här på barnavdelningen.

Egentligen tror jag att mycket av det här jobbet går ut på mellanrummen. Att gå vilse. Att av misstag se en skylt eller butik som ger en en känsla för platsen man är på. Igår hade jag en sån dag. Var extrem tidig till registreringen, och var nästan ensam i den gigantiska mässhall där volontärerna delade ut festivalbrickorna. Stora, groteska halsband som jag ska gå runt med nu i en vecka (först var jag lite förvånad när personalen på Starbucks visste vad jag hette, men insåg sen att det ju var min namnbricka som hon läste på).

Eftersom jag läste boken Weird City på vägen hit, så stoppade jag brickan i innerfickan istället. Allt för att känna mig lite mindre som en del av gentrifieringen. Har förstått att riktiga Austinbor skyr downtown som pesten under den här veckan, en kollega från Sveriges Radio jämförde den lite med Stockholmarnas känsla för Vattenfestivalen.

Jag behövde dock inte leta särskilt länge efter spåren av förändring i Austins innerstad. Det hördes oväsen från byggarbetsplatser nästan vart jag gick, och musikgatan 6th Street framstår som mer och mer som ett frilutfsmuseum jämfört med byggnaderna runt omkring. På ett ställe stod en funky Austinbar i två våningar, med sedvanlig jultomte och renar på taket (gräsliga trädgårdsprydnader och smaklösa utomhusdekorationer är några av de saker som räknas som äkta Austinticitet tydligen) sida vid sida med ett tolvvåningsbygge. Eller – de hade gjort tolv våningar så här långt. Oklart om det skulle bli fler.

Jag besökte i alla fall independentbokaffären Book People, och köpte en bok om Austin som filmstad (Slacker, Spy Kids, Motorsågsmassakern) -så jag kände mig trots allt lite som en god independentmänniska. En av dom som försöker bibehålla sanningen i den nu allt mindre hoppfulla alternativslogan som funnits sedan år 2000: Keep Austin Weird.

Första dagen på nya jobbet

Image

Oj, vad konstigt. Nu började det. Idag var min första dag som kulturkorrespondent. Den inledde jag med en sorts prao-liknande verksamhet. Jag satt med på Ekot för att förstå flödet inom redaktionen, vem som är vem och hur allting fungerar. Märkligast var när telefonväxeln ringde upp mig för att ha mitt veckosamtal med utrikesdesken, som satt vid bordet intill. Jag avböjde och körde samtalet live istället.

Men Praoförlamningen släppte rätt snart. Åker till Austin och festivalen SXSW redan på onsdag, och det var liksom en del att fixa. Utrustning, kontakter med producenter i Radiohuset, svara på mail, göra intervjuförfrågningar, researcha, gå igenom programmet, läsa inbjudningar till filmjunkets. Och så vidare, och så vidare. Det var plötsligt tydligt att det här är på riktigt. Och händer. Nu.