Första dagen på nya jobbet

Image

Oj, vad konstigt. Nu började det. Idag var min första dag som kulturkorrespondent. Den inledde jag med en sorts prao-liknande verksamhet. Jag satt med på Ekot för att förstå flödet inom redaktionen, vem som är vem och hur allting fungerar. Märkligast var när telefonväxeln ringde upp mig för att ha mitt veckosamtal med utrikesdesken, som satt vid bordet intill. Jag avböjde och körde samtalet live istället.

Men Praoförlamningen släppte rätt snart. Åker till Austin och festivalen SXSW redan på onsdag, och det var liksom en del att fixa. Utrustning, kontakter med producenter i Radiohuset, svara på mail, göra intervjuförfrågningar, researcha, gå igenom programmet, läsa inbjudningar till filmjunkets. Och så vidare, och så vidare. Det var plötsligt tydligt att det här är på riktigt. Och händer. Nu.

 

En familj och Musikhjälpsmiddag

20140302-234213.jpg

Idag var det dags för Kinoredaktionen att uppfylla sitt löfte. En middag och biobesök till den som budade högst på oss under Musikhjälpen. I sann Oscarsanda kollade vi in Julia Roberts och Meryl Streeps awardnominerade storspel i En familj. Satt och kippade efter andan åt alla ondskefulla replikväxlingar. Lite lättsammare spel än när jag såg pjäsen på Dramaten, minst sagt. Gud vad det flabbades i biosalongen!

Länk

Hundra dagar….?

Bild

Om man jobbar med radio så är det här med skriftspråket skitjobbigt. I radio eftersträvar jag att skriva manus som i varje fall gränsar till talspråket, men när jag då och då ska skriva något för en tidning så fungerar inte riktigt det. ”Jo, det var ju en lite pratig text”, har jag fått höra mer än en gång, och har då förstått att jag glömt bort att plugga in skriftspråksfiltret i min hjärna. Så därför antar jag utmaningen Blogg 100 – för att få lite träning i att skriva igen. Inte för att bloggprosan är särskilt stringent. Men jag har märkt att ett regelbundet bloggande tränar andra muskler i hjärnan än de vanliga.

Förutom att obsessa kring skapandet av den här bloggen så har dagen mest gått åt till att hinna ikapp med Girls, som jag försummat de senaste veckorna. Efter att ha sträcksett fem avsnitt kan jag bara konstatera att jag fortfarande älskar både Lena Dunham och serien, även om den förstås ständigt ändrar karaktär. Girls blir allt mindre vildvuxen, och allt mer dramaturgiskt strömlinjeformad – på gott och ont. Jag är ovanligt noga med att kolla vem som skrivit varje avsnitt av Girls. Ju konstigare och mer vrickat, desto större chans att det är Dunham själv. I samarbete med Judd Apatow blir det konstigt, men välorganiserat – vilket oftast betyder mindre av de oändliga, om än fantastiska, Dunhamska monologerna.

Mer djuplodande än så blir det inte för den här gången. Nu ska jag iväg till min bokcirkel Bokfinkarna. (för förslaget Bokkake-cirkeln röstades ner, eller hur?).

(bilden ovan är för övrigt hämtad från den kanske mest fantastiska ranten någonsin i Girls historia – älskar den!)