Hälsningar från Bologna, eller: anteckningar från ett hotellrum

IMG_1422

Jodå, jag är fullt medveten om det ironiska att hela det här projektet att blogga hundra dagar i följd föll platt till marken medan jag var på ett av världens största internetevent. Men nu har jag varit hemma en vecka, slickat mina sår, hämtat mig igen och är på nytt ute på kulturkorrespondentuppdrag. Här i Bologna arrangeras nämligen världens största barnboksmässa just nu, och jag är på plats för att hämta in röster och reaktioner när 2014 års mottagare av priset till Astrid Lindgrens minne offentliggörs imorgon.

Fast hittills har jag bara kommit till hotellrummet. Ett otroligt lyhört hotellrum. På planet hit hetsläste jag Donna Tartts The Secret History, men trots att boken var grym så tappade jag koncentrationen med jämna mellanrum. De två ryskorna på sätet framför satt nämligen och kollade på en hockeyfilm som verkade sjukt bra. Efter lite efterforskningar har jag kommit fram till att det var Legend no 17, som har sin upplösning i en rafflande match i Montreal 1972 som Sovjet vinner över Kanada – mot alla odds. Roligt att se den här typen av film, med lite ombytta roller. Ryssarna är gulliga och söta, medan kanadensarna ser ut som grottmänniskor, där till och med polisongerna är skräckinjagande. Visst ser den ganska spännande ut? Och visst kan man dra en och annan nationalistisk och storrysk slutsats kring att en sån här sovjetnostalgisk film släpptes i Ryssland i fjol?

Nu ska jag läsa pressklipp om Astrid Lindgren-priset och sätta i öronpropparna för att stänga ute det pratsamma paret intill. Och hoppas att de som bor ovanpå har dragit klart möblerna över golvet för ikväll…

Annonser
Notering

Austin: dag 1

Image

På bokhandeln Book People försöker man i alla fall indoktrinera kidsen redan från början. Hittade den här på barnavdelningen.

Egentligen tror jag att mycket av det här jobbet går ut på mellanrummen. Att gå vilse. Att av misstag se en skylt eller butik som ger en en känsla för platsen man är på. Igår hade jag en sån dag. Var extrem tidig till registreringen, och var nästan ensam i den gigantiska mässhall där volontärerna delade ut festivalbrickorna. Stora, groteska halsband som jag ska gå runt med nu i en vecka (först var jag lite förvånad när personalen på Starbucks visste vad jag hette, men insåg sen att det ju var min namnbricka som hon läste på).

Eftersom jag läste boken Weird City på vägen hit, så stoppade jag brickan i innerfickan istället. Allt för att känna mig lite mindre som en del av gentrifieringen. Har förstått att riktiga Austinbor skyr downtown som pesten under den här veckan, en kollega från Sveriges Radio jämförde den lite med Stockholmarnas känsla för Vattenfestivalen.

Jag behövde dock inte leta särskilt länge efter spåren av förändring i Austins innerstad. Det hördes oväsen från byggarbetsplatser nästan vart jag gick, och musikgatan 6th Street framstår som mer och mer som ett frilutfsmuseum jämfört med byggnaderna runt omkring. På ett ställe stod en funky Austinbar i två våningar, med sedvanlig jultomte och renar på taket (gräsliga trädgårdsprydnader och smaklösa utomhusdekorationer är några av de saker som räknas som äkta Austinticitet tydligen) sida vid sida med ett tolvvåningsbygge. Eller – de hade gjort tolv våningar så här långt. Oklart om det skulle bli fler.

Jag besökte i alla fall independentbokaffären Book People, och köpte en bok om Austin som filmstad (Slacker, Spy Kids, Motorsågsmassakern) -så jag kände mig trots allt lite som en god independentmänniska. En av dom som försöker bibehålla sanningen i den nu allt mindre hoppfulla alternativslogan som funnits sedan år 2000: Keep Austin Weird.

Keep Austin konstigt

Nej, jag är inte där ännu. I Austin alltså. Sitter i Chicago och väntar på mitt plan i stället. Men fick för mig att reglerna kring Blogg 100 inte är helt tydliga när det gäller resande i olika tidszoner, så lika bra att få iväg ett inlägg innan midnatt svensk tid.

Samtidigt blir min inbox fullständigt översvämmad av mail från SXSW. Jag tror aldrig att jag varit med om ett event som så gärna vill berätta allt för mig. Nästintill oändliga mail om hur jag ska bära mig åt för att ha en bra festival. Ett från varje del av festivalen. Med länkar, bilagor, scheman, kartor och informativa youtubeklipp. Å andra sidan hävdar veteraner att ALLT kommer att bli mycket tydligare när jag väl får katalogen över alla arrangemang och seminarier.

För övrigt verkar det senaste tillägget i programmet vara två stycken livesamtal via länk med Snowden och Assange. Det blir extra intressant att höra Snowden prata just nu från någonstans innanför den ryska gränsen – eller hur?

Redo för SXSW?

I morgon bär det av till SXSW, eller South by Southwest som festivalen heter om man skriver ut hela namnet. En gigantisk festival som är lite som ett Kinder-ägg. Tre festivaler i en: musik, film och interactive (alltså typ internetzgrejor). En enorm uppsjö av seminarier, konserter – och så lite filmvisningar på det. Frågan är ju nu om den här trippel-extra allt-grejen också betyder att det är tre gånger så svårjobbat jämfört med andra festivaler. Eller bara tre gånger så hysteriskt.

Nu ska jag packa väskan, försöka få med alla de olika sladdar och bandare och annan utrustning som jag fick med mig från Radiohuset idag. Weeeee!

För övrigt. Saker jag som control freak inte är helt förtjust över. Att upptäcka att hotellreservationen är felaktig dagen innan jag ska åka till USA (inte mitt fel, utan hotellet och festivalens housing dpt som inte kan kommunicera). Å andra sidan – kanske bättre att inse nu än imorgon på hotellet… har redan ringt och styrt upp allt.

Här är för övrigt en sjukt lång reklamfilm för evenemanget:

Oscarsidolporträtt

20140304-000507.jpg

På Stockholms Filmfestival tog jag en riktigt dålig bild av mig själv och (sedan i natt) Oscarsvinnaren John Ridley. Han skrev manuset till 12 Years a Slave och var överhuvudtaget otroligt smart och pratade som en predikant. Fortfarande otroligt glad över att Oscarsgalan tog steget in i 2000-talet och gav filmen massor av priser. Och otroligt skadeglad över att meningslösa American Hustle fick gå lottlös hem från galan.